Ulf Lundell

Under min barndom så fick jag ofta lyssna till Lundells hesa stämma. Det fanns inge artist som jag avskydde mer än honom. Min pappa har nämligen genom åren alltid spelat Uffe på hög volym och så har han även sjungit till. Allt ifrån när han badat till han lagat mat.
Vi har blivit plågade med denne man genom barndomen.

Men så en dag så hörde jag en av hans låtar, å nej det var inte Öppna landskap utan (Oh la la la) Jag vill ha dej. Då blev jag helt frälst. Jag tyckte helt plötsligt att Lundell var bra.
Det där minnet från när pappa stod i köket och lagade mat och sjöng till Lundell för fulla muggar var helt borta. Den plågande känslan och hatet var som borta.
Vilken dag det var har jag förträngt, men det var i alla fall under mitt första år på gymnasiet. Men det tog ett bra tag innan jag kunde erkänna min nyfunna kärlek till Lundell för min pappa.

Så nu är det så att jag lyssnar mer än gärna på Uffe. Sjunger hellre än bra till Uffe. Spelar alltid hans musik på hög volym. För nu har jag insett varför pappa alltid gjorde det. För ska man lyssna på Uffe så ska man göra det på hög volym.
Tyvärr delar inte min sambo denna kärlek till denna svenska Gud (för det är det han är). Han suckar högt när jag sätter igång och sjunga eller när jag höjer volymen. Men det struntar jag i. För en dag kommer han oxå (förhoppningsvis) att vakna upp och inse hur bra Ulf Lundell är.

Jag kan bara föreställa mej hur Dante kommer att uppleva det  hela när han blir äldre och förstår mer. Han kommer med all säkerhet ha samma känslor för Lundell som jag hade när jag var liten. Men det betyder inte att jag kommer sluta spela Lundell för honom. För det är en del av våran svenska kultur.
Vad skulle svensk musik vara utan denne söndersupna gubbe?